Det största sociala fenomenet i världen

Det är fredagsmorgon. Stryktipset är lagt, kaffet är kokat och de ack så ovärderliga snusdosorna är packade. Det är kallt i Karlstad när jag tar väskan över axeln och går ut genom min port och vidare ut på gatan. Där väntar en svart kombi, innehållandes min yngre bror och min far. Lillebror är uppseendeväckande uppspelt med tanke på att klockan ännu inte slagit sju på morgonen. Men vem kan klandra honom, imorgon ska han få se Newcastle United spela på plats för allra första gången. Och visst känner jag samma upprymda känsla, trots att mina fler år som supporter till det där förbaskade laget gjort mig till en brutal pessimist vad gäller fotboll och idrott överlag.

Lillebror har pratat om att få följa med till Newcastle sen han gick i blöjor, och jag har alltid sagt att när du fyller femton, då åker vi. Så efter hans bemärkelsedag i våras så har jag lovat att i höst är det dags. Det finns dock de som var minst sagt tveksamma till min idé. -Ska han åka med dig, till Newcastle? -Utan uppsikt av någon annan? -Kommer inte på frågan! Det var domen ifrån vår kära mor. Och visst kan jag förstå henne, efter inte allt för mycket förhandlade så nåddes kompromissen att vår far får följa med som säkerhet för att allt går lugnt till. Det ska faktiskt bli väldigt roligt att försöka frälsa honom.

Efter att ha lämnat Karlstad i en något för snabb hastighet som får kompensera för en oplanerad sovmorgon i miniformat så faller samtalsämnet oundvikligen in på fotboll i allmänhet och Newcastle i synnerhet. Brorsan drömmer om en seger imorgon, jag döljer en suck och ber till högre makter om att inte få storstryk, kan ett kryss hemma vara för mycket begärt? Far, som överhuvudtaget inte hänger med i fotbollsresonemanget frågar i förbifarten hur det ser ut med styrningen i klubben?
Jag skrattar. -Läste du om fotbollsklubben vars styrelse blev utsatt för en gryningsräd av engelsk polis i våras? -Det är dom vi ska se imorgon. -Klubben som ägs av en man utan något som helst intresse för varken fotboll, passion eller staden. -Han bryr sig endast om pengar, gratisreklam för sitt bolag och mer makt.
Lillebror förstår inte sig på sådana saker. Han förstår bara fotboll, varför 4-4-2 är förlegat och varför Paul Dummet inte passar i en modern backlinje. Men företagsekonomi, reklam och tjuvaktiga ägare förstår han helt enkelt inte. Jag avundas honom något fruktansvärt.

Vi anländer till Landvetter Airport i relativt god tid inför avresan, något som för egen del är ganska sällsynt, men lillebrors närvaro har påverkat, han tänker inte ta den minsta risk att missa planet. Men jag klagar inte, ett par öl innan en flight är nästan lika viktigt som pass.
Självfallet är dagens enda försenade plan det vi ska resa med, och självklart tappar far bort sitt boardingpass någonstans mellan baren och gaten. Men det löser sig, det gör ju alltid det. Vi anländer till Edinburgh över en timme försenade, vilket resulterar i att vi missar tåget jag sedan tre veckor har bokat platser på. Det är löser sig också givetvis, det går fler tåg. Vi slår oss ner i en av dom mycket bekväma stolar som Virgin Trainlines erbjuder med en varsin öl och vidriga vinägerchips, utanför fönstret susar det vackra landskap som södra Skottlands kust erbjuder förbi. Lillebror kollar upp på mig med glöd i ögonen, ”snart är vi i Newcastle Rikard, jag kan inte fatta det”.

Efter en kort promenad genom urindoftande gränder blandat med nybyggda, färgglada byggnader så anländer vi till St James’s Park. Biljetterna uthämtas och vi checkar in på Motel One. Vad som sedan hände under kvällen är egentligen ingenting jag finner intressant nog att dela med mig av, kan kortfattat säga att det var betydligt lugnare än det hade varit om jag befunnit mig utan familjemedlemmar i Englands bästa feststad.

Matchdag.
En tidig hotellfrukost som är långt ifrån vad man är van vid som svensk, men betydligt högre standard än på andra platser i England.
En spänd förväntan börjar infinna sig i min kropp och den sedvanliga optimismen likaså. Efter en snabbdusch slår jag mig ner i hotellbaren för en allt för tidig Brown Ale sett till att klockan ännu inte passerat elva på förmiddagen. De övriga med liknande genuppsättning som mig själv ansluter och vi drar oss mot arenan. Över tre timmar innan avspark slår vi oss ner vid ett ledigt bord på någon form av karaokebar, ett par stenkast ifrån Strawberry.

Staden har inte riktigt vaknat till liv ännu men utanför passerar människor i alla åldrar på väg till olika mötesplatser. Vi pratar om allt ifrån skolgång till fotboll när min far sneglar över min axel, ”Det är nog far och son som sitter där borta”. Dom två män han lagt ögonen på är nog mycket riktigt far och son, åtminstone sett till att dom delar samma gruvarbetarlook och höga hårfäste. Den yngre verkar vara runt trettio medan den äldre i sällskapet nog närmar sig pension. Vi pratar lite om att det är nog så det funkar här, man träffar gamla vänner och familj över ett par öl innan man tillsammans bevittnar fotbollen tillsammans varje helg. Ett socialt fenomen som för familjer, vänner och främlingar närmre varandra helt enkelt.

Till slut är det dags, vi måste till The Strawberry. Om det är någon som mot alla förmodan inte känner till denna bar så har ni missat något fantastiskt. Det är kort sagt en mycket nedgången pub som ligger i direkt anknytning till arenan, en upplevelse minst lika viktig som själva matchen. Idag är det faktiskt ganska glest, och med glest så menar jag att vi faktiskt tar oss fram till baren på utan att varken behöva vänta en halvtimme eller skicka fram pengar i kön. Att sitta är naturligtvis inte möjligt, varken på balkongen eller inomhus. Och trångt är det såklart, men det går ändå att ta sig framåt.

Ungefär en halvtimme innan matchstart så vandrar vi in på arenan för att hitta våra platser på Milburn Stand, jag låter lillebror går först. Jag tänker inte vara i vägen när han för första gången tar dom sista stegen uppför trapporna och ut på läktaren. Det är en speciell känsla att gå upp för dom där trapporna. Att komma upp för allra första gången och omfamnas av arenans massiva väggar och läktare, fyllda med historia och passion, det är något som inte riktigt går att beskriva för någon som aldrig upplevt det.

Matchen börjar och det ser faktiskt bra ut, vi håller i bollen och pressar Stoke hårt. När det förlösande målet till slut kommer exploderar 52000 människor i extas. Men i andra halvlek kvitterar Stoke, såklart. Men då kliver han fram, Lacselles. Efter en fantastiskt slagen hörna av Ritchie så stångar han in segermålet och den totala lyckan är ett faktum, vi vann?! Jag tänker inte ge mig in på att ge något längre matchreferat än såhär. Ni som någon gång haft oturen att bevittna idrott i sällskap av mig när jag sympatiserar med ett av lagen vet hur jag fungerar. Jag blir pinsamt passionerad, och ölen innan hjälper ju som bekant inte. Jag försökte verkligen hålla mig men ibland så skriker jag saker som inte är lämpligt att göra inför en yngre bror. Jag våndas och jag firar och jag gnäller. Med andra ord så minns jag inte så mycket detaljer kring själva matchen, trots att det inte är länge sedan jag bevittnade den. Detta är ett resultat av hur engagerad jag blir, jag tänker inte på vad som hände i matchminut 72´, jag är upptagen med att vara närvarande.

När slutsignalen till slut ljuder så stannar vi ett par extra minuter för att få ut det sista av känslan som skapas på en fotbollsarena i samband med att hemmalaget vinner.
Efter detta så följer vi folkströmmen ut och vidare ner på centrum. Segerrusiga och hungriga så trycker vi i oss sushi så till den milda grad att priset snudd på överstiger våra flygbiljetter innan vi slutligen hamnar på en viktoriansk bar mitt i centrum. Från fönstret ser vi hur staden myllrar av liv, det finns ingen stad som bjuder på sådan fest som Newcastle efter en hemmavinst. Kvällen slutade för egen del i hotellbaren där jag underhöll folk i min omgivning med ramsor om serieseger och smutsiga mackems.

Morgonen efter tar vi tåget till London för att flyga tillbaka till Sverige. Det är på tåget jag börjar reflektera över de avslutande tankar jag kommer att lämna er med i denna krönika. Ni ser ju själva de stora ord jag döpt den här texten till, överdrivna kan tyckas men jag tycker ändå att jag har en stor poäng. De två något slitna herrar vi helt skamlöst resonerat över på baren innan matchen är ett gott exempel. En far och en son som umgås en lördagseftermiddag trots att sonen troligen (förhoppningsvis) har lämnat boet för länge sen och startat en egen familj. Allt tack vare att 22 män ska jaga en boll i 90 minuter.

Helgen jag fick uppleva för några veckor sen är så mycket mer än bara fotboll och bira. Att får göra den här resan tillsammans med familjemedlemmar adderar en helt ny dimension. I en tid när arbete, skola och åldersskillnad drar mig och många andra längre ifrån nära och kära så finns det en kraft som för oss närmre varandra. Gemenskapen. Gemenskap kan skapas med många olika människor på många olika sätt. Men det är få saker jag stött på i mitt liv som förenar på det sätt som idrott gör. Att få göra den här resan med familjemedlemmar gör inte att historierna från resan kommer att bli häftigare, inte kommer det raljeras över några urspårade festkvällar eller galna kompisar. Men jag kommer att minnas den länge, och det hoppas jag att övriga inblandade också kommer att göra.

// Rikard Olsson