Newcastle – Chelsea 1-0

Den sista ansträngningen innan slutspelet i världsmästerskapet borta i Qatar tar fart. Ett slutspel jag personligen hade kunnat leva utan, eftersom det är en tävling som Newcastle inte kan vinna.

Chelsea kom på besök och för att lyckas hålla mitt löfte om att aldrig skriva svordomar så kommenterar jag inte matchens första 45 minuter mer än att det var 45 minuter som vi aldrig kommer få tillbaka i våra liv.
Var det så att du fastnade på en släktmiddag? Kanske ringde din gamla flamma från mellanstadiet med en egenskriven låt om er två tillsammans? Du kanske tvättade bilen? Var på Gekås med din shopaholic till partner?
Isåfall, grattis. Jag hade gärna bytt med dig.
Chelsea har återigen en ny manager, men det här laget blir inte roligt att titta på. Det sitter i deras DNA, så Boltons och Middlesbroughs tidigare stämplar om fantastiskt tråkigt spel, ni två är förlåtna.

Chelsea har inte bara bytt managers stup i ett, man har dessutom köpt nya spännande spelare för ett par miljarder pund dom senaste 15 åren. Och hur spännande den spelaren än var i sin tidigare klubb så har den stackaren blivit lika kul som en sur gammal kärring på ett socialtjänstkontor. Förlåt alla mysiga tanter på socialtjänsten, ni är säkert snälla.

Andra halvlek var det mer fart i och personligen satt jag och drömde om Entertainers för hela slanten. Newcastle är inte bara roliga när dom har boll, dom är minst lika fantastiska att titta på utan läderkulan. Den underbara pressen man sätter på bollhållaren är ett stycke valfri poesi i sig.

Joelinton lyfte mot Almiron som får med sig bollen och gick inåt mitten, han älgade på och letade skottet, letade, letade… PANG. Mål, men det är inte Almiron utan Joe Willock som dunkar in 1-0 på ett fantastiskt skott. Almiron står för en omedveten assist, men det här laget är så mycket mer än en one-man-show.

Newcastle var närmare 2-0 än Chelsea att få till en kvittering och det kändes lugnt och fint fram till slutet.
Där hettar det till, Robert Jones som domaren heter har sparat några valsedlar och viftar rätt friskt med dom men Newcastle håller undan. Chelsea är besegrade, tafatta, kanske inte odugliga men övertygade inte överhuvudtaget.
Newcastle däremot spelade andra halvlek som en våt dröm.

Motm: Det är svårt den här matchen! För Botman är bäst helt klart, Dan Burn glidtacklar Kovacic i slutet och kanske räddar den här tillställningen. Samtidigt får Trippier kidsen runt om i världen att drömma om att bli högerback. Men Botman är bäst, så är det bara.