Newcastle – Everton 1-0

Onsdagsmatch, hemma. Everton. Det var som uppdukat för en smula ångest, ilska, irritation, för mycket whisky och 3 poäng.

Nja kanske inte det sista, för att hävda att detta kändes kassaskåpssäkert vore lite som att gå in i närmaste kyrka och ta ord som jag lovat ordförande Johan Hellgren att aldrig skriva i munnen, och Sunderland.

Laget var oförändrat, men matchbilden var något helt annat. Jag vet faktiskt inte om det var någon typ av hyllning till den tidigare tränaren Steve Bruce eller om det var en gemensam suck på det tajta spelschemat som präglade hemmalagets insats, speciellt dom första 30 minuterna. Jag ska i ärlighetens namn säga att det var fantastiskt nära att jag kontaktade ordförande Hellgren med besked att en matchrapport kunde han fetglömma när ett moment av briljans utspelade sig och Miguel Almiron (vem annars?) får på en sån där pärla. Hade Jordan Pickford haft längre armar så hade han inte tagit den ändå.
1-0 och Newcastle började äntligen trilla lite boll framåt halvtidsvilan. 60 miljoner pund-mannenen Anthony Gordon försökte precis i slutet filma till sig en straff, men den gick inte hem. En ostskiva till honom och Fab Schär som reagerade som vem som helst fick vara bra.

Andra halvlek och Eddie Howe gör ett byte direkt. Ut med Joelinton som blev varnad och hade domarens fulla uppmärksamhet, sanningen är nog att Big Joe var snubblande nära ett andra gult i slutet på första halvlek så det kändes väldigt klokt. In istället med Joe Willock, en personlig favorit men hans avtryck i matchen är inget som han nog ringer hem och berättar för släkt och vänner, det var blekt.
Bruno, tillsammans med backlinjen och Nick Pope är väl dom som håller ihop den här halvleken och sliter till sig tre poäng.

3 poäng, oinspirerad match, slö matchrapport. Tottenham på söndag. Hej!