Transferfönstret – Bu eller bä?

I svallvågorna efter den uteblivna försäljningen av Newcastle United Football Club så visste man kanske inte alls vad som låg där och guppade. Ett transferfönster där klubben tidigt ryktats ihop med fantastiska fotbollsspelare, fotbollsspelare av en helt annan dimension och nivå att man var tvungen att nypa sig i armen. Vad väntade egentligen?

Nu blev det inte en helt annan dimension, men Newcastles sommarfönster 2020 får nog ändå (trots allt) beräknas som lyckat.

Att Mike Ashley inte hade någon större lust att spendera pengar på ett projekt som han öppet vill sälja stod klart väldigt tidigt. En i fotbollssammanhang ganska liten transfersumma fanns att tillgå för spelarköp, 35 miljoner pund. Det är fortfarande för en vanlig dödlig människa extremt mycket pengar, men i fotbollens kanske ekonomiskt största liga är det ganska tamt.

Steve Bruce var tydlig – Brittiskt skulle in i klubben, och dom som kom in skulle konkurrera om en plats omgående. Det finns ju självklart svårigheter i det, brittiska spelare har alltid och kommer nog alltid kosta mer. Lite som att handla en mjölk på bensinmacken istället för i din dagligvaruhandel.  

Mark Gillespie, Jeff Hendrick och Ryan Fraser anslöt utan att kosta Newcastle något i övergångssumma, det får man ändå säga var ett starkt arbete att lyckas med. Norwich lovande vänsterback Jamal Lewis anslöt för ryktesvis 15 miljoner pund. Även om just Jamal kanske är den spelaren som inte riktigt hittat rätt i sin position så är det en väldigt duktig spelare, och han kommer förhoppningsvis bara att bli bättre. Liverpool var och nosade runt Jamal men någon affär blev det aldrig, om det var Jamal själv som tog beslutet eller om det var Liverpool låter jag vara osagt. Oavsett så är det nog väldigt bra för Jamal att inte ha en av världens mest kompletta vänsterbackar i Andrew Robertson framför sig.   

Att plundra degraderade lag på spelare var lite Newcastle taktik det här sommarfönstret, för AFC Bournemouth fick se sin kelgris Callum Wilson lämna det sjunkande skeppet i syd och ansluta till Nordöstra England, en affär där Newcastle betalade 20 miljoner pund.

Det är oavsett vad man tycker ett kap. Fyra landslagsspelare till priset av 35 miljoner pund, det är fantastiskt bra.

Under transferfönstrets sista dag blev även peruanske Rodrigo Vilca klar för Newcastle, en ung spelare som är tänkt för framtiden. Vi hoppas återkomma till honom i positiv bemärkelse men han börjar i klubbens U21-lag.

Freddie Woodman skrev på ett nytt kontrakt och lånades återigen ut till Swansea City. Detta är en spelare som jag personligen tror väldigt mycket på, inom tre säsonger har han konkurrerat ut Martin Dúbravka. Florian Lejeune lånades ut till Alavés och Yosh Muto lämnade också för ett år i Spanien, närmare bestämt Eibar. Om det är det sista vi ser av dessa två herrar i svartvitt får framtiden utvisa. Men vi hoppas för deras skull att dom får chansen att spela fotboll, för det är faktiskt det allt går ut på i grund och botten.

Kunde man önska sig mera? Det är väl klart att man alltid kan. Samtidigt får man ta i beaktning att den personen som styr klubben endast är intresserad av att tjäna pengar, och att hans primära mål med Newcastle United är att sälja klubben vidare och på så sätt, tjäna mer pengar. Fotbollen är business, och det fick vi verkligen erfara under det här fönstret.

Covid-19 eller i folkmun Corona, hur har den påverkat? Ja, jag vet faktiskt inte om den har det. Känslan var att det här transferfönstret skulle vara relativt lugnt om man jämför med andra säsonger. Men faktum är att Premier League klubbarna tillsammans värvade spelare för drygt 800 miljoner pund, det vill säga mer än sommarfönstret förra året. Så det här med att klubbarna går på knäna i och med Covid-19 känns högst tveksamt. 800 miljoner pund, det är verkligen anmärkningsvärt och nästan lite vedervärdigt, i dessa tider – som man säger.